Välkommen till Öppen trädgård på Söderslätt 1-2 juli.

Läs mer på vår blogg
http://konstnarernashus.blogspot.se

Vi har vårt galleri öppet.
"Julen är stulen i Trelleborg" sista delen.

24 Dec

Var är Lars, sa den ena Illvillingen? Tydligen var jag lik Lennart, eftersom min rätta identitet ännu inte avslöjats. Har du nyckel, sa samma Illvilling? Den här sa Julius som stod på släden som nu hade glidet enda fram till Illvillingarna. Tysta hästar tänkte jag och blev med ens lite osäker på om man skulle betrakta hästarna som levande för att man såg dem? Eller att man skulle väga in det faktum att det rörde sig om Ehrenbusch hästar som normalt låg på havets botten. Oavsett vilket så var förvåningen och chocken stor bland de tre Illvillingarna, det var ju inte så här det var tänkt att sluta. Just den tanken var nog den som fick fart på en av dessa julens tjuvar. Han sprang som om elden var lös, allt för att undkomma vårt gripande. Illvillingen försvann snabbt i mörkret och för en stund var jag säker på att vi hade förlorat honom, när ljudet av tre skränande bombplan i fjäderdräkt susande fram över mitt huvud. Har ni någon gång blivit angripna av en fågel? Kan ni tänka er när tre måsar störtdyker mot dig gång på gång, sitter i håret och drar i kläderna. Denna upplevelse blev nog allt för obehaglig för vår Illvilling, arg, men nog mest vettskrämd kom han springande tillbaka. Ta bort fåglarna, ta bort dem, han hade förstått vem som låg bakom och nog förstod han att tomtar pratar med djur och djur pratar med tomtar. Måsart och hans två vänner såg ganska nöjda ut där de nu satt på slädens bakre del. Spelet var förlorat och när han dessutom såg de två andra Illvillingarna vackert sittande på slädens golv suckade han djupt och satte sig sidan om sina vänner.

Med nyckeln i högsta hugg sprang Julius den korta vägen till Köpmansmagasinets norra port. Ivrig att se om vi hade rätt, fumlade han med nyckeln så att han vid två tillfällen fick böja sig ner och leta efter den i snön. Men nu var nyckeln i låset och det kändes en lätt pirrande känsla i kroppen när låset klickade till. Dörren gick upp, men mörkret i magasinet avslöjade inget. Något glimmade till i andra änden av det stora magasinet. Månen som nu tittade fram bakom molnen kastade sitt kalla ljus in genom fönstren och där på golvet låg en hel hög med saker som glimmade och glänste, Trelleborgs jul, den som skall pryda och pynta Trelleborg till julskyltningen, den låg framför oss nu.
Vi måste lasta nu, i morgon är det söndag och julskyltning, vi har mycket att göra i natt, sa Julius. Men när vi kom ut satt Ehrenbusch i släden med ryggen mot hästarna, tittade med uttryckslös blick på de tre Illvillingarna. Då kom Julius och vi andra ihåg att Ehrenbusch också hade ett skäl till att han var här i kväll. Ja, vad gör vi med dessa tre och de två andra som sitter hos Galén? Tja, vad skall vi göra sa Ehrenbusch? Nu när man äntligen hittat dessa ynkryggar, ja då går liksom luften av mig och inte tror jag att jag orkar skriva om något testamente denna jul i heller. Nej vi behöver all hjälp vi kan få för att få upp julen i tid, så det kan bli ett lagom straff för dem att pynta och pryda vår stad.

Snön yrde runt släden när julen transporterades till Trelleborg. Glitter och girlanger i rött, silver, grönt och vitt, stora röda klockor, gröna julgranar glada grisar i papper och tomtar i plast, allt sattes på plats i ett moln av snörök. Illvillingarna sprang bakom släden och satte allt på plats som tomtarna räckte dem från släden. När solens första stålar kastade sitt morgonljus glimmade en förtrollad stad, julen var hemma och barnens förväntningar och väntan på tomten kunde börja.
Ehrenbusch avbröt oss med en suck, nej man får väl gå och lägga sig igen, bryr mig nog inte om att vakna denna jul, har fått nog för denna gång. Kanske jag tar en runda nästa jul, men jag är inte säker, sa han. Dessa då, sa Julius och pekade på Illvillingarna, vad gör vi med dem? Låt de löpa, sa Ehrenbusch. Men ta av dem skorna, snön gör gott för deras fötter, så som det var för mig i isvaken.
De sprang, tillsammans såg vi dem löpa ut med vägen med sina bara fötter i den decimeter djupa snön. Det är konstutställning idag, jag tror jag måste hem, har du en traktor med vagn någonstans, sa jag?
 
Trött men glad och nöjd var jag åter i mitt galleri. Det kändes nästan som en dröm, hade jag verkligen upplevt detta? Utställningen gick bra, folk kom och gick, precis som mina tankar kring vad som hänt under natten. Mina tvivel om nattens händelser försvann när en liten kille kom fram till mig, något var bekant med honom men ändå inte. Det fanns något gammalt över denna ändå unga pojke. Förbryllad stod jag bara och tittade på honom när han räckte fram min kvarglömda luva, han tittade på mig och sa, mor bad mig hämta den här.
Nattens händelser hade varit sanna och nu var julen snart här. Om du vill tro på tomten, då ser du säkert honom lite här och där. God Jul.
 
SLUT 

Stort tack till alla er som läst denna julsaga varje dag, ni har varit många. Kanske skriver jag en ny till nästa år. Men nu är den slut och från mig återstår det bara att säga, "från mig till er alla, en riktigt God Jul."  
"Julen är stulen i Trelleborg",
del 23

Dec 23.

Men det var mer av förvåning än av hänsyn till Julius som jag satt tyst, satt gjorde jag nämligen på den motorcykel vi just hämtat. Jo, du får köra sa Julius, du är i samma storlek som en Illvilling, jag kunde ana ett litet flin i Julius ena mungipa. Att han lyckats jämföra mig med en Illvilling var ju en liten revansch för honom nu när jag var lösningen på spåret.

Ja men det är väl klart, kommer vi dundrande med hästar och släde förstår ju Illvillingarna att vi är dem på spåret, då håller de sig säker undan, men kommer du på motorcykel tror de ju att det är Lars eller Lennart. Uppsittning, mot Smygehamn och du kör fram till ingången på Köpmansmagasinet. Jaha, då är man kriminell också, nog hade man kört motorcykel olovandes i sin ungdom, men inte heller nu ägde jag ett körkort för denna maskin, bara att hoppas att vinterkylan höll polisen inomhus.
Bakom slädens snörök blev snart fyren i Smygehuk synlig, mina nerver var utan på skinnet och händerna skakade så jag knappt kunde hålla i styret. När vi kom fram till den säsongsstängda kiosken körde jag vägen om hamnen medan släden fortsatte rakt fram för att komma in från ett annat håll och gärna då bakom Illvillingarna, om de nu fanns där.
Vinden hade legat på hårt så den frusna marken var nästan snöfri när jag vände upp motorcykeln på gångstråket mellan hamnen och Köpmansmagasinet. Jag var inte van vid att hantera den stora tunga maskinen och det frusna underlaget gjorde att jag vid ett par tillfällen var nära att lägga motorcykeln på sidan. Vad detta rätt? Hade jag tolkat texten på kartan rätt? Nervositet, oro, blandades med rädslan för vad som skulle hända nu. Hade de andra hunnit fram och stod nu bakom det andra stora huset strax intill Köpmansmagasinet, med släden beredd att köras fram när min identitet blev avslöjad? Hade ljudet från motorcykeln fått dem att komma fram ur sitt gömställe? Frågorna var många men några fick sitt svar när jag såg några gestalter röra sig och en liten låga som tände en cigarett blev synlig en bit framför mig.

Max 25 meter fram till de tre gestalterna, med förvissningen om att vi hade haft rätt släppt en del av oron, jag tryckte in kopplingen, varvade upp motorn gång på gång för att dölja ljudet från den släde som nu gled fram bakom de tre Illvillingarna. I morgon är det julafton och allt är slut, men för vem av oss?
"Julen är stulen i Trelleborg",
del 22

22 Dec

Skulle Illvillingarna vara så dumma att de körde ner till Gislövshamn med motorcykeln där de skulle ha gömt julen trots att vi jagade dem och till sist lyckats fånga dem också? Nej, inte ens Illvillingar kunde vara så dumma, förmodligen körde de ner i Gislövshamn bara för att vilseleda oss och att de samtidigt hittade ett gömställe för sig själv och motorcykeln, långt ifrån den plats de gömt julen.

Den här, sa Julius och pekade på kartan, den här vet inte de tre som precis var här att vi har, de tror ju att Lars och Lennart fortfarande är på fri fot och att de har kartan med sig. De tror dessutom att Lars och Lennart har den nyckel vi nu har och som förmodligen går till den dörr i det hus som julen ligger gömd och där de tre Illvillingarna med stor sannolikhet sitter utanför och väntar på sina vänner. Under hela Julius framförande satt jag tyst på en väldigt liten pall, eller något liknande. Den var så låg att jag nästan hade bröstkorgen i höjd med bordsskivan, i denna vinkel såg jag hela kartan från sidan och när Julius släppte kartans hörn rullade den ihop sig och då upptäckte jag att något var spillt på kartans baksida. Små, små prickar som var något upphöjda, de flesta i kartans ena hörn, men 3-4 prickar hade hamnat längre in på kartans baksida, fler såg jag inte som kartan nu låg. Ursäkta mig sa jag och reste mig. När jag vände på kartan såg jag att prickarna blev glesare och färre, men fanns en bra bit in på kartan. Plötsligt kände jag hur det hettade till på kinderna, hur hade vi kunnat missa detta? Något satt intorkat i form av små prickar på kartans baksida och en av dessa prickar hade fått en mycket stor betydelse. Det står inte låda, sa jag. De har inte gömt julen i en låda, sa jag samtidigt som jag försiktigt skrapade bort den intorkade pricken som hamnat precis över a:et i ordet lada. På kartans baksida stod nu, ”Göm J i stor vit lada in vid uthuggen kalkig vik där båtar hamnar”.
 
Helt plötsligt stod allt så klart som dagsljus, där båtar hamnar är ju givetvis en hamn, en av Trelleborgs fyra hamnar, Skåre, Gislöv, Trelleborg och Smygehamn. Den enda hamn jag kände till som borde vara kalkrik och uthuggen just för att utvinna kalk var Smygehamn och den stora vita ladan måste vara det stora Köpmansmagasinet som ligger några hundra meter från hamnen. Till och med Julius blev tyst, han muttrade bara, kan vara så, kan vara så, medan han tittade ner på den för honom helt nya texten. Vi kör, men vi måste hämta Illvillingarnas motorcykel först. Det kändes som jag hade lagt en mycket viktig puzzelbit och mycket ljus hade därför fallit på mig, lite mer än vad jag kände var nyttigt när det gällde Julius, just därför frågade jag inte varför vi skulle hämta motorcykeln, det kändes ju som en omväg och ett stort tidsspill. Ja, varför? Kanske vi får reda på det i morgon.
 
"Julen är stulen i Trelleborg",
del 21

21 Dec.

Runt, runt, runt ett bord gick han, muttrande och högt tänkande för sig själv, på fjärde varvet sparkade han till en metalbit som högt klingade mot stenväggen bakom mig.  I sysslolösheten bockade jag mig för att plocka upp metalbiten och fann då att det var en nyckel, ganska stor där av ljudet när den träffat väggen och inte var den ny, snarare en nyckel vars lås hade lämnat in för 75 år sedan. Jag vägde nyckel i min hand för att sen från någon meters avstånd förpassa den till en samling av diverse andra metalföremål, var det en smedja så var det, eller hade varit.

Ögonlocken började bli tunga, jag hörde att någon eller några av tomtarna hade somnat i mörkret, en bit ifrån mig satt Ehrenbusch, jag kände en iskall kyla varje gång han andades ut, obehaget kröp över min kropp. Det prasslade till i hörnet där Julius satt, en liten mus i skinnjacka och keps satte sig på Julius stöveltåspets, lutade sig fram och sa, de var fem stycken, två hade motorcykel. Längre hann han inte, alla lyssnade ut i mörkret, ett ljud på avstånd, ett ljud från en bil på väg hit. Göm er och håll er lugna, skrek Julius medan billjudet kom allt närmre för att till sist stanna utanför smedjans port. Tre bildörrar öppnades och slogs igen, röster och steg hördes från planen utanför. Ett tunt och svagt ljus strilade in från gatubelysningen längre bort när porten öppnades och tre personer kom in i rummet. Det blixtrade till i huvudet och det sköt glasspliter framför ögonen när ljuset i lokalen plötsligt slogs på. Allt blev bara till prickar innan ögonen hade vant sig vid det vita ljuset från lysrören. Tre gestalter stod runt bordet som Julius gått runt för inte allt för länge sedan. Jag hade ju nyckel här sa den ena, jag lade den här på bordet när vi tittade på kartan. Skulle någon annan av oss fått den med sig? Kan Lars och Lennart fått den med sig? I ljuset syntes Illvillingarnas fula öron och dreglande munnar och nu visste vi att Illvillingarna vi fångat hette Lars och Lennart. Men var det den nyckel som jag kastat i skrothögen som de nu letade efter? De snodde runt och letade, ficklampornas ljuskägla lyste in i alla hörn där taklamporna inte räckte till, till sist gav de upp. Vad gör vi nu? Sa en av Illvillingarna. Vet inte sa de andra två i en mun och Lars och Lennart har inte hört av sig i heller, förstår inte vart de tagit vägen. Det är ju ingen panik om vi inte hittar nyckeln, för då är ju sakerna säkert inlåsta, ja kan inte vi öppna så kan ju ingen annan i heller, varpå tre elaka skratt hördes i smedjan.

Nej här har vi inte mer att göra, vi kör ner och väntar på Lars och Lennart, det är säker de som fick nyckeln med sig.  Inte för att vi på något sätt behövde hålla oss gömda med tanke på funktionen i våra luvor, men ändå stod vi tysta och tryckte i skydd, förmodligen väldigt häpna och förvånade. Först när bilen försvunnit och ljudet dog bort i vinterkvällen vågade vi tända ljuset i smedjan. Julius var först framme vid borde där han rullade kartan. Vad då kör ner, sa han? Illvillingarna sa att de skulle köra ner, då måste de mena söder ut och söder ut ligger ju Gislövshamn där vi redan har varit. Missade vi något när vi var där tidigare i kväll?
"Julen är stulen i Trelleborg"
del 20

20 Dec

Titta ut genom dörren sa han. Ute hade det börjat snöa och eftersom marken var frusen och sen tidigare klädd med någon decimeter snö, blev släden med två förspända hästar som stod framför oss ett ypperligt val av färdmedel. Det gick runt i mitt huvud, är detta dröm eller verklighet? Skall jag åka i en släde, dragen av två hästar som normalt har sitt stall på havets botten? Sjöhästar, sa jag och skrattade hysteriskt, med det enda resultatet att jag fick en hel hög med sura miner mot mig, så jag klev upp i släden under ansträngd tystnad och förblev tyst.

Snön sprutade runt hästarnas hovar och släden krängde fram och tillbaks, det var inte lätt att hålla sig kvar, det var tillika min första resa med släde. Rakt genom staden och österut mot byarna närmast Trelleborg, där Dalköpinge passerades och med god fart närmade vi oss Gislövs by. När vi körde in i byn hölls hästarna in, det rök ur deras näsborrar och de kastade vilt med huvuden villiga att komma vidare, lugn, lugn vi måste hålla oss tysta, sa Ehrenbusch. En liten fågel, närmare bestämt en Domherre flaxade vid vår sida, han vill något, stanna. När släden och hästarna långt om länge stod stilla, satte den lilla fågel sig på slädens kant, andfådd började han prata. Han röda bröst pumpade luft till den lilla fågels lungor, hackigt och flämtande fick han ur sig, de var här, på klingande skånska. De var här, de där som kör som vettvillingar, kom på varsin motorcykel, kör så man blir rent förskrämd. Såg du var de tog vägen, sa Julius väl medveten om att det säkert rörde sig om de två odågorna de fångat i Gislövs hamn. Ja, ja, in i den gamla smedjan, ser ut som en mack, sen vet jag inte, pep den lilla fågeln.  Hur länge sedan var det du såg dem? Tidigare i kväll, runt kl 18.00, jag kan klockan för jag hade en kompis som bodde i en klocka, konstig kille, pratade bara en gång i timmen. Men du pratar så mycket mer, visa smedjan i stället, sa Julius.  
Den lilla fågeln backade ett par steg, hukade sig, sprang tre steg och sen upp i luften, kortaste startbanan jag sett, tänkte jag tyst för mig själv. Domherren pep i väg och hästarna efter så snön sprutade, snart var vi framme vid smedjan som stod mörk och till synes övergiven.

Julius smög tyst med näsborrarna vidgade för att känna om det fanns en kvar glömd doft av Illvillingarna. Det luktar skunk här sa han efter stund, nog har de varit här för inte allt för länge sedan. De måste ha kommit här ifrån innan en av dem dök upp på logen hemma på Bjerbo Gård i Dalköpinge by, sa jag. Julius muttrade, utan att ens bevärdiga mig med en blick fortsatte han att söka av lokalen. Det måste ju finnas en anledning till att de var här, de flydde ju inte och de behövde inte gömma sig, för vi hade ju inte börjat jaga dem när de var här, sa han. Julius gick runt som en osalig ande, det är något som klirrar under mössan, jag tror att vi skall hålla oss lugna, stilla och gömda en stund, få bort släden så ingen ser den och hästarna, sa han.
"Julen är stulen i Trelleborg"


19 Dec

Locket gled av på sidan och ställde sig på högkant lutad mot väggen, samtidigt som en grå nästan genomskinlig gestalt reste ovankroppen till sittande ställning. Rummet blev isande kallt och en lätt sval vind som luktade fukt drog förbi och fick huden att knottras. Är det jul redan, sa Ehrenbusch och tittade på Johannes, tydligen inte införstådd med rummets övriga gäster. Julius harklade sig ljudligt för att påkalla uppmärksamheten, Ehrenbusch kände genast igen Julius men sa inget, istället lät han sin tomma blick vandra genom rummet och när blicken landade på mig gick det kalla kårar ut med ryggraden.
Vi har hittat din karta sa Julius. Kartan sa Ehrenbusch, var hade jag förlagt den? Nej sa Julius, vi misstänker att den blivet stulen. Stulen? Här i min kista? Kan man nu inte få sova i lugn och ro ens i sin egen kista.  Ja det sa jag också, sa Johannes men valde att inte gå vidare i den diskussionen. Vet ni vem förrövaren är då? Ja, vi har goda skäl att tro att det är en långörad Illvilling. Orden träffade Ehrenbusch med sådan kraft att han för några sekunder inte längre var synlig över kistans kant, men långsamt, långsamt hade ha åter tagit sig upp i sittande ställning. Illvillingar och Vettvillingar dessa eviga olyckor, hur skall jag bli kvitt dessa odågor?
Julius drog fram en pall som han satte sig på strax in till Ehrenbusch, jag skall förklara varför vi är här, sa han.

Vad gör vi nu sa Ehrenbusch när Julius slutat sin historia. Vi måste hitta platsen där de gömt julen, kanske de själv ligger där och trycker kanske inte, vi har fångat två, men de säger inget, men det känns ändå som om även ni herr Ehrenbusch kan få lite glädje och kanske lite ro att sova om vi hittar dem. Ehrenbusch nickade instämmande, på vilket sätt kan jag hjälpa till, sa han efter en stund. Det finns något med din karta, sa Julius. På kartan finns det en hel del små röda kryss intill byarnas namn, dock inte alla Söderslätts byar. Jag skulle kunna gissa att ni har gjort ett rött kryss för varje by ni genomsökt i jakten på Illvillingarna och Vettvillingarna. Stämmer det, sa Julius? Ehrenbusch nickade, det är inte bara att jag vill dra dem i öronen för att de körde mig ut i vaken, det är mer än så, de har mitt testament, testamentet jag vill skriva om så jag kan få ro att sova.  

Några av tomtarna stod nu tillsammans med Ehrenbusch och tittade på kartan, någon muttrade högt att det blir nog en jobbig resa med tanke på att det var många byar kvar som inte fått något rött kryss vid sin sida. Då höll Julius för huvudet och suckade tungt, du är inte dum sa han, du har bara lite otur när du tänker. Vad skulle du ha gjort om du fått tillgång till en karta med röda kryss som talar om för läsaren av kartan att här har man redan letat? Gömmer du dig där man inte har letat eller där man redan har letat? Jahhhaaa, sa tomten, jahhhaaaa sa även Ehrenbusch. Vi skall naturligtvis leta där man redan har letat och det är många byar även de och vi har inte mycket tid på oss, sa Julius. Vi kan inte ta traktorn sa Julius, det tar för lång tid och skapar allt för mycket oväsen. Det är redan ordnat sa Ehrenbusch, normalt dras min släde av ylande hundar med rödglödande ögon i julnatten, men även mina hästar på havets botten vill nog att Illvillingarna och Vettvillingarna blir infångade.

Vad menar Ehrenbusch med det? Vi får se i morgon.
"Julen är stulen i Trelleborg", del, 18

18 Dec

Mitt hjärta bultade och jag var väldigt torr i munnen, det kändes minst sagt olustigt men spännande. Jag hade ju hört talas om Ehrenbusch och hans julnattsfärd med sin släde då dragen av ylande hundar med rödglödande ögon. Ylande hundar ja, vi har ju bara en traktor med vagn, skulle Ehrenbusch stå på den? Och Julius var den ende som kunde yla, men det skulle jag aldrig nämna, min näsa hade fortfarande ett visst minne om hans humör. Bäst att följa detta lite på avstånd tänkte jag medan jag hoppade av vagnen utanför kyrkan.

Kanske var det den obehagliga känslan som gjorde att jag var sist in i kyrkan och fann dörren till ett litet rum öppet och där det kom viskande röster ifrån. Om nu Julius kan viska vill säga, för det var hans ljuva stämma som hördes tydligast, ja se till att han vaknar nu, sa han. Ta det lite varsamt sa en stor råtta klädd i svart kostym och vit skjorta med slips. Detta var alltså Johannes Kristensson, kyrkråtta i Trelleborgs församling, förmodligen stod jag med munnen öppen och vilt stirrande ögon, för Johannes tittade urskuldande på mig och förklarade att han somnat på soffan och inte hunnit byta om efter högmässan. Som om det skulle få min mun stängd om råttan hade pyjamas i stället, vad är det för värld jag har hamnat i? Ta det lite lugnt nu sa Johannes, Ehrenbusch har haft ett hiskligt humör de sista åren, jag vet inte men för några år sedan var där en man med luva inne i hans rum. Jag såg bara när han gick ut, så jag vet inte bestämt hur länge han var där inne. Var han tomhänt när han kom ut? Frågade Julius, ivrig och irriterad.

Nja, jag vet ju inte om han hade något med sig in, men nog såg det ut som om han bar något långt och smalt innanför rocken, men jag kan ha fel. Julius var nu högröd i ansiktet, han nästan spottade över hela kryptan när han vrålade fram orden, och mannens öron stod spetsiga, stora och fula ut från luvan, va? Jag vill nästan minnas det sa Johannes som nästan hade krupit ihop som en skrämd igelkott under Julius vredesutbrott. Alla visste med ens vad som hänt, det var en Illvilling som varit i kryptan, öppnat kistan och tagit Ehrenbusch karta utan att väcka honom. När han så vaknar varje jul för att resa till Rydsgård och sen jaga Illvillingarna och Vettvillingarna som lurade ut honom på isen, hittar han inte till sin stora förvåning sin karta. Inte konstigt att han har dåligt morgonhumör, det är inte bara kartan han inte hittar, han hittar inte Rydsgård utan kartan, därför kommer han aldrig fram under julnatten.

Så, nu skall jag väcka honom så nu får jag be er stå en liten bit ifrån och hålla för öronen, för detta är en hemlig ramsa, sa Johannes samtidigt som han hoppade upp på kistans lock. Från den stora råttans mun kom otydliga ord och besvärjelser, som rinnande ur en klar källa. Det sägs att kroppen har vissa funktioner som fungerar per automatik, sådan är till exempel andningen, men vid detta lag var det tur att jag manuellt justerade min syretillförsel, i annat fall hade en svimning blivit hög aktuell och inte blev andnöden mindre påtaglig när locket på kistan började röra sig samtidigt som Johannes tog ett vigt hopp ner på golvet.

Huga, vad rysligt, vi får se vad som händer i morgon. Ni vet väl att jag och min sambo Charlotta Hörman har en liten Julmarknad o konstutställning i vårt lilla ateljé/galleri, "Konstnärernashus", Flygsandsvägen 21 Smygehamn i dag söndag 18/12 kl. 12-16. Välkomna!
"Julen är stulen i Trelleborg", del 17

17 Dec

Vad är det frågan om, sa Johannes yrvaket? Vad är det för liv, kan man inte få lov att inta sin skönhetssömn? Vem är det som väcker oss vid denna okristliga tid på dygnet? Måsart fortsatte att trumma på klocktornets träfönsterport med sin näbb. En liten springa blev synlig in till fönsterkarmen och allt eftersom den något korpulenta kyrkråttan Johannes Kristensson pustande, stånkande och med stor kraft lyckades få den stora fönsterporten att glida upp så pass mycket att Måsart och en av hans vänner kunde komma in.  Vad är det som händer, har man inte rätt att få njuta sin skönhetssömn? Dööööö, Kristensson, så långa nätter finns inte ens på vintern så att de skulle göra någon skillnad mellan dina morrhår, Måsart har som sagt sina rötter i Göteborg.

Jaha, du väcker mig och min familj enbart med otrevligheter, tvi dig. Nej, inte bara dig och din familj, vi skall väcka även Ehrenbusch. Julius och hans gäng är på väg hit, så vi har väckt dig för att du måste öppna kyrkan så de kan komma in. Va? Nästan skrek Johannes, är ni helt från vettet? Har du ätit jäst strömming nu ingen? Väcka Ehrenbusch nu, flera veckor innan jul, det går inte. Dessutom har han varit på ett uselt humör när han vaknat de senaste åren. Ok, sa Måsart, vi gör så att du tar den diskussionen med charmtrollet Julius när han kommer, min känsla är att Ehrenbusch vrede är en lätt bris i jämförelse. Eller vad tror du? Johannes sa inget, bara muttrade, sen vände han sig om och gick mot trappan som ledde ner i kyrkan, men på första trappsteget tvärstannade han, vände sig om och spände ögonen i Måsart och hans vän. Kom ihåg sa han, jag torkar inte skit efter er så håll tätt där nere, Mås uslingar.  

Detta är förnedrande, kraxade Måsart fram. Skulle jag, nedlåta mig att göra på mig i kyrkan? Måsarts vän tittade på honom, nickade lite försiktigt och sa, ja det skulle du. Måsarts vän är från Skivarp och han sa det på bred Skånska. Kommer du inte ihåg när du…………, nu är du tyst sa Måsart, vi har annat att syssla med.
Väl nere i kyrkorummet flög Måsart en inspektions runda och där handtaget till den stora porten var det mest intressanta för stunden. Hur skall vi få ner handtaget? Och när vi väl öppnat den inre dörren så kommer ytterdörren att vålla oss än större problem, för den är dessutom låst.

Det var som om Johannes läste Måsarts tankar när han sa, nej, nej dummer, den porten får vi aldrig upp, nej vi får använda den lilla sidodörren. Bra sa Måsart, men hur får vi upp den då, har du nyckel eller? Ja, nja, det är så att jag har ordnat så att vaktmästaren och Prästen tror att de låser dörren, men det gör de inte, för jag har satt en metallbit i låset och en liten kil i dörrkarmen, så dörren står egentligen öppen. Men varför har du gjort så, frågade Måsart? Ja det är så att man vill komma ut även på kvällen och ibland brukar min fru och jag gå ner till resturangen för att få en pizzabit, som serveras på bakgården.  Jag tar gärna Kebabpizza, men min fru vill gärna ha de där med räkor, ja du vet kvinnor.
Måsarts vän tog trappan i några vingslag och var snart ute ur kyrktornet, hans uppgifter var enkel, möt Julius och oss andra med information om att inte ställa sig och banka på den stora kyrkporten utan gå in från andra sidan av kyrkan. Fortsättning följer i morgon.
"Julen är stulen i Trelleborg"

16 Dec

Va farao är detta sa han när han plockade fram innehållet, någon form av karta, eller? Jo, det var det nog säkert, men knappast med årets datum inpräglat i ena hörnet, nej snarare var datumen någon gång i slutet av 1600-talet, möjligen tidigt 1700-tal. Vad skulle detta betyda? Nu stod vi alla lutade över kartan och återigen blev Julius arg och irriterad, spottade och svor, fattar ni inte att jag inte kan se kartan om ni har era dumma huvud i vägen.

Återigen hade han utnämnt sig själv som ledare för expeditionen och givetvis tolkningsföreträdet vid granskningen av kartan. Men det låg något i vad han sa, för när alla tog bort sina huvud räckte ljuset från gatulampan för att se den lilla oläsliga texten och en rund ring kring namnet, Rydsgård. Jösses, sa Julius. Ehrenbusch, det är Ehrenbusch karta, han hittar inte från gravkoret i Trelleborgskyrka till gården i Rydsgård. Han måste vetat att Illvillingarna har taget den och varje julaftonsnatt är han ute och letar efter både dem, kartan och gården.  Vad gör vi nu, pep någon i församlingen? Utan att Julius lade någon energi vid att se vem som yttrade frågan, sa han, vi måste väcka Ehrenbusch. Vi måste väcka honom nästan en hel månad innan julafton, hur skall det gå till?

Julius började vika ihop kartan när jag plötsligt hörde min egen röst skrika, vänta, det står något på baksidan. Julius vecklade upp kartan igen, men denna gång med baksidan uppåt. Med lite spretig men nyskriven text stod det, Göm J i stor vit låda in vid uthuggen kalkig vik där båtar hamnar.  Alla stirrade på varandra, utan att förstå det minsta. Då hummade Måsart som åter intaget traktorns tak, får man bidra med en gissning? Jag hade ju hoppats att det var Julius de hade tänkt gömma, men så är nog inte fallet, men nog är det väl en god gissning om jag tror att det är Julen de har gömt i en stor vit låda. J måste stå för Julen, eller? Så måste det vara, det måste även Julius erkänna även om han gärna skulle vilja göra en dunkudde av Måsart just i denna stund.

Vi måste väcka Ehrenbusch, upp i vagnen och mot Trelleborg, igen och du, Måsart kom hit, skrek Julius.
Vagnen sattes i rullning, Måsart fick nya direktiv och han och hans vänner satte av mot Trelleborg och Sankt Nicole så fort vingarna höll. Måsart hade fått i uppgift att väcka kyrkråttan Johannes Kristensson, som bodde längst upp i kyrktornet med fru och barn. Nu var det bara att hoppas att råttan var stark nog att öppna kyrkporten så vi andra kunde komma in, det kändes inte lockande att klättra på kyrkväggarna och springa på taket, till detta var kyrkan allt för hög.
"Julen är stulen i Trelleborg", del 15

15 Dec

Allas öron var inställda på minsta lilla ljud, ögonen flackade i den dåligt upplysta hamnen, endast ett lugnt kluckande ljud hördes när vattnet stötte mot kajen och de kvarvarande båtarnas skrov.
Ensam stod jag kvar på vagnen, min uppgift hade varit att skydda traktorn om Illvillingarna fanns i området och tänkte sig en traktor som nästa färdmedel. Inte den roligaste uppgiften precis men från vagnen hade jag en ganska bra blick över hamnen, jag skulle således inte bli överraskad om någon objuden nalkades. Men trots att spänningen var stor och jag inte ville släppa blicken från mitt bevakningsområde, gled blicken ner till motorcykeln som nu låg på vagnens golv. Hade någon tittat närmare på den? Motorcykeln var utrustad med två väskor som hängde på var sin sida om bakhjulet, den ena väskans spänne var öppnat men inte den andra, som fortfarande var stängt. Händerna darrade när jag lite fumligt försökte få upp läderremmen som hade stelnat och blivet hård i kylan. Precis när jag fått upp remmen och skulle lyfta på locket, kände jag en varm och sur andedräkt mot mitt öra, vad gör du, sa rösten hånfullt. I samma rörelse som jag vred min mössa ett halvt varv, vred jag min kropp för att se vem som smugit sig upp bakom mig. En Illvilling stod lutad över mig, hans rödsprängda ögon irrade runt och den dräglande munnen stod vidöppen. Var blev han av, nästan skrek han. Han var ju här alldeles nyss.

Trots att jag hade blivet ordentligt överraskad, hade jag haft sinnesnärvaro nog att skruva på mössan och blivit osynlig. Försiktigt hasade jag mig ifrån Illvillingen som nu var upptagen med att kontrollera innehållet i den ena väskan. Plötsligt som i slow motion såg jag hur hans kropp liksom stärktes ut för att i nästa sekund dra ihop sig och inta en kort och flack båge för att avslutas med en duns in i vagnens ena kortsida. Illvillingen hade gått till en tillfällig vila och sov nu gott, medan en röd och blå fläck på kinden växte sig allt större. En bit ifrån mig stod Julius med ett fast grepp om luvan, det fanns fördelar med att vara osynlig ibland. Men hur visste du, sa jag? De luktar så förbannat, sa han. Visst ja, tryffelnäsan, tänkte jag när jag klämde lite på min egen näsa som fortfarande var lite öm. De luktar surt och äckligt i andedräkten av alla lögner och skit som de sprider, sa Julius och det kan jag intyga från ganska nära håll, tänkte jag för mig själv.

Vad gör vi med den här då, sa jag. De här, rättade Julius samtidigt som han pekade ner på marken sidan om vagnen. Den här tänkte åka båt, sa han och pekade på en Illvilling som med bakbundna händer stod snällt mellan två tomtar. Inga problem, det finns en gård en bit här ifrån, de skall få bo i svinstallet hos grisen Sture Galtén. De kommer att sitta mycket stilla, det lovar jag och lukten blir inga problem, möjligtvis för Galtén. Jag vet inte, men jag tror att det är en av de första gångerna som jag sett att Julius gjorde en ansats till leende, men kom av sig, han visst väl inte hur man gjorde.

Tydligen hade man flytt hals över huvud och därför inte fått med sig vad som förmodligen fanns i sidoväskorna och när den ena Illvillingen tydligen sett att motorcykeln låg i vagnen, var det värt försöket att överrumpla mig. Julius var redan framme vid motorcykeln och med båda händerna grävde han i väskan, innehållet flög som höstlöv i oktober, innan han stannade upp med ett stort brunt kuvert i ena handen.
"Julen är stulen i Trelleborg", del 14

14 Dec

Vi gled igenom Kyrkoköpinge utan att få en skymt av någon Illvilling, motorcykel eller ens en levande varelse. Vart tar vi vägen nu? Det känns lite hopplöst att bara köra runt med en stor traktor med släp, helt planlöst i en stad, sent på kvällen. Risken skulle nog bli ganska stor att polisen visade intresset för en traktor som för deras ögon framfördes utan förare, men vem vet, polisen tror kanske på tomten.

Från den mörka himlen dök tre bombplan ner mot oss. De susade förbi oss på bara någon meters avstånd, de gjorde en loop och anföll på nytt. Måsen Måsart med två vänner påkallade uppmärksamhet och bad om landningstillstånd. Traktorn bromsade in och motorn slogs av, Måsart gjorde en sista gir för att så värdigt som möjligt göra en vacker inflygning och landning, han hade ju som sagt varit mastkapten på en stor fiskebåt.
Landningen var lysande, och stolt sträckte Måsart hals för att än tydligare markera sin ankomst. Döööööö, lät det från honom. Döööööö vittnade om att han har sina rötter i Göteborg, det är ju även där han var mastkapten, så där lite lagom långt bort för att någon skulle göra sig besväret att kolla upp sanningshalten. Orsaken till att han hamnade i Trelleborg var som det vanliga, kärleken. Han hade följt med bakom en sillatrålare, kommit lite långt hemma ifrån, girade öster, för att sen sätta kurs norrut, men mötte kärleken över Glumslövs backar. Han blev röd om näbben, helt förvillad och blev tvungen att nödlanda. Tur då att den stora förälskelsen var väldigt trött även hon, efter en lång dags resande. Måsart var stormförälskad och mycket talade för att mås damen hade träffats av Amors kärleks pil även hon. Eller som Måsart sa på sitt karaktäristiska göteborgska, de la bli ägg vid första ögonkastet, ja se göteborgare.

Efter en lättare lunch bestående av ett tappat korvbröd med alldeles för stark senap och en halväten hamburgare på ett snabbmatställe, styrdes färden mot Trelleborg. Måsart återvände aldrig till Göteborg, men återvänder ofta till hemstaden i olika skämt och historier och de blir som oftast värre och farligare med åren.
Nu satt han på taket till traktorn, till synes mycket nöjd med sin position, där han kunde blicka ner över den samlade skaran. Nå, skrek Julius, som inte alls var särskilt imponerad av Måsarts entré. Har du sett något din Bofink, fräste han ur sig. Måsart lät sig inte bekommas av Julius hätska ton, han putsade lite lätt på fjäderdräkten innan han tog till orda. De är två på en motorcykel, de är listiga, betydligt listigare än man skulle tro. Det får stå för dig, din hönshjärna, fräste Julius. Var är de nu, sa han irriterat? Döööööö, jag vet la inte deeeeeee, men vi flög så fort vi kunde och vad vi såg så körde de ut från staden österut och vände ner mot Gislövs hamn.

Vi tog några varv över hamnen, men inte ett tecken på liv, förmodligen har de gömt motorcykeln och kanske sig själv under presenningarna på de vinteruppdragna båtarna. Undersökte ni inte saken då, sa Julius? Måsart viftade lite med ena vingen och förklarade lite ironiskt, att de inte var så bra på att lyfta presenningar med de här. Nähä, men riva sönder soppåsar det kan ni, sa Julius.
Mot Gislövs hamn. Färden mot Gislöv gick lugnt och fint, vi mötte endast ett fåtal bilar och som tur var ingen polis. Även Gislövs hamn låg tom och öde, bara en svart och vit katt rörde sig smidigt mellan fiskebodarna. Spänningen låg i luften, det var ju trots allt inte så länge sedan Illvillingarna hade siktats i området, åtminstone hade Måsart och hans vänner följt motorcykeln hit. Men var den eller de kvar? Hade de övergivet även den andra motorcykeln för att ta sig vidare på annat sätt? Den frågan skulle besvaras nu.
"Julen är stulen i Trelleborg", del 13


13 Dec

Jakten fortsätter, kommer man att hinna ifatt?
Traktorn var snabbt uppe i hastighet och bakom den dansade vi runt på ett vilt hoppande vagnsflak. Måtte jag komma levande ifrån detta, det var nog den enda tanke som just nu fick plats i mitt huvud. Mörkret och traktorns smala ljusfält gjorde det omöjligt att förutse nästa håla i vägen. Effekten och kombinationen av en vilt skenande traktor, odämpat traktorsläp och mjuka kroppsdelar, gjorde att jag förutspådde mängder av blåmärken, om jag nu överlevde vill säga.
Traktorn saktade in, hade det hänt något? Ljudet när kopplingen trycktes ner och motorns ljud gick ner på tomgång gjorde alla på flaket uppmärksamma. Utan att veta varför stirrade vi alla ut i mörkret, sökande efter något som vi inte visste vad det var, eller om just detta något var orsaken till att vi kröp fram i snigelfart. Då såg vi det, ett tio tal meter framför oss fanns det röda ljuset som vi följt efter eller snarare sökt efter. Men det verkade som om det stod stilla och där var ju bara ett ljus. Inte satt där någon Illvilling på den motorcykeln, konstaterade vi när vi kom fram. Nej den låg ensam och övergiven med ljuset på, hostande och hackande drog den sina sista andetag med en motor som nu saknade både kraft och framför allt olja.

Julius släkte motorcykelns dröm om vidsträckta landsvägar mellan Söderslätts gula rapsfält med en välriktad trätoffelspark. Hade de åkt iväg båda två på den kvarvarande motorcykeln, eller fanns den ena Illvillingen kvar här ute i mörkret? Julius sniffade i luften, en Illvilling stinker av lögner och förtal, min näsa känner stanken på flera hundra meter, sa han. Tydligen var inte stanken så påtaglig eller så befann sig Illvillingen utanför Julius känsliga näsas räckvidd. Du borde kanske använda din näsa till att böka upp tryffel i stället, det lär vara bra med pengar i den branschen, sa jag. Det sved till på en hundra dels sekund, näsan blev både svullen och röd, bara att konstatera att Julius är lika humorbefriad som snabb. Du borde inte lägga din näsa i blöt, mumlade han. Det kunde jag nog i efterhand hålla med om.
 
Medan jag torkade näsan, bestämde gruppen sig för att fortsätta in till Trelleborg. Ingen skulle stanna kvar för att eftersöka den andra Illvillingen. Det fanns i nuläget inget som talade för att någon sådan var kvar på platsen. Lasta upp motorcykeln på flaket, sen kör vi, beordrade någon i gruppen.
 
Men vänta, hur skall detta gå till? Folk kan ju se oss på flaket och inte minst polisen har nog synpunkter på vårt färdmedel. Det var mycket tyst i gruppen, alla tittade på mig, sen på Julius, som väste mellan tänderna så mustaschen stod rakt ut, även om du inget har i luvan, kan du ju alltid använda dig av den, sen vände han sig, för att kommendera uppsittning. Så dum jag kände mig, jag blir ju osynlig när jag skruvar på luvan och vad det gällde övriga passagerare, så var det ju ingen som trodde på tomten längre, så därför var ju de osynliga för människors ögon.

Jag tror att en del av tomtarna trots allt skruvade ett halvt varv på luvan, mer i förhoppning om att någon fortfarande trodde på dem.
"Julen är stulen i Trelleborg", del 12.


12 Dec

Alla vände sig mot mig som om de överhuvudtaget inte vetat att jag fanns med i sällskapet. Gör vadå, sa Julius trumpet? Har du ingen färg och duk så du kan måla av här och nu. Det hade väl varit ett fint julkort. Ledsen Julius, jag glömde mina penslar, men i övrigt är jag precis lika besviken som du att Illvillingen lyckades komma undan.

Då pep det till, alla tystnade, tittade på varandra och sen ut i den kolsvarta omgivningen. Här nere era risgrynsdopade skäggmurvlar. Råttard Rasmusson stod på bakbenen, allt för att komma så nära våra öron som möjligt. Han passade bra i sällskapet eftersom hans irritation var i tomteklass. Sicka dårar sa Råttard. Hur är detta möjligt, råttan pratar, tänkte jag. Nåväl, klart att en råtta pratar, men hur kunde jag höra detta? Luvan, klart att det var den stinkande garnboden som hade åstadkommit även detta och nu stod jag och lyssnade på en 2 decimeter lång råtta, surrealistiskt så det förslår.  De kom körande som om elden var lös, nära att köra över både mig, min fru, mina barn, barnbarn, barnbarns barnbarn ba…… Jaja, ja, fräste Julius, kom till saken. Jo, sa Råttard, jag och min fru och , ja ja, vi höll på att bli överkörda av två motorcyklar och titta här, den ena motorcykeln blåste ut olja på min frus nya päls. Råttard har en som han själv säger en sydländsk dialekt, han är nämligen född och uppväxt i Smygehamn, men han påstår att hans fars, fars, fars, fars, farfar var båtflykting och hade gömt sig i grönsakslagret på färjan mellan Malmö-Köpenhamn. Råttards fars, fars, fars, fars, farfar kom aldrig över att han vid flykten valde fel gömställe, innanför den andra lagerdörren förvarades nämligen Toblerone, vingummi och röd pölsa, han åt aldrig sallad mer.

Som i ett trollslag återkom glädjen i gruppen, nåväl, man kunde skönja lite muntrare tonlägen. Vart, vart körde de, sa Julius? Ditåt sa Råttard och pekade med en knappt synlig tass. Mot Kyrkoköpinge, jag känner till Kyroköpinge sa han. Hade en flickvän där en kort tid, fick 83 ungar, så man är ju där en gång i månaden med underhållet. Hmmm, tänkte jag, måtte man inte bli vildkanin på Gotland i nästa liv.  
Mycket riktigt och högst troligt hade Illvillingarna styrt färden mot Kyrkoköpinge och förmodligen sen Trelleborg. Omvägen var säkert tänkt att förvirra oss och om det inte varit för Råttard Rasmusson med fru och barn, barnbarn, barnbarnsbarn med mera, så hade de lyckats. Uppsittning, skrek Julius, motorn rusade redan och jag fick klättra ombord på en redan rullande vagn.

Kommer man att hitta Illvillingarna och deras motorcyklar? Ja, det får vi kanske veta i morgon.

"Julen är stulen i Trelleborg", del 11



11 Dec

Det var ett spännande avsnitt igår, undrar hur skadad motorcykeln är.
Olja, skrek jag, olja, jag träffade motorn, de försvann norrut, mot Fjärdingslöv. På gården fanns traktorer, men för mig kändes det inte logiskt att ta upp jakten efter flyende motorcyklar med en sådan farkost. Med den uppfattningen var min förvåning stor när tre tomtar rusade mot en av traktorerna, just den som dessutom var kopplad med en stor vagn för spannmål. Med verktyg i händerna gick två av tomtarna igång på traktorns motor, samtidigt som den tredje tog upp något från en ask och stoppade ner detta föremål i tanken. De två tomtarna gav klartecken till den tredje tomten som nu satt sig i förarstolen att starta. Vrålet var öronbedövande, inget jag tidigare hört från den traktorn. Tomtarna hade trimmat traktorns motor, som nu skrek av kraft och längtan att få släppa loss på vägen. Uppstigning, skrek Julius, nu förstod jag varför man valt traktorn som var kopplad till en vagn, vi skulle åka med i vagnen.

Fram och tillbaka, upp och ner, det kändes som om kroppen åkte runt i en centrifug. Vagnen erbjöd inget högre komfort, den var inte utrustad med sittdynor eller ens ett handtag att hålla sig i. Decemberkvällen var mörk, kylig och det hängde ett tungt molntäcke som hotade om regn eller snöblandat. Lamporna irrade och fladdrade över vägbanan, vagnen krängde, hoppade och studsade. Jag och tomtarna stod upp och höll oss krampaktigt fast i vagnens sidor, medan våta grenar och kvarsittande våta höstlöv snärtade till oss när traktorn passerade träden som kantade vägen.

Julius stod som en galjonsfigur längst fram i vagnen, hans ögon stirrade intensivt ut i kvällsmörkret, men ännu var inget rött bakljus synligt. En häftig inbromsning fick både mig och övriga passagerare att tappa greppet om vagnens sidor och i ett mindre kaos av armar och ben hamnade vi alla i samma hörn av vagnen. Ilskan och irritationen var stor och en del av tomtarna sjöng julsånger ej skapta för barnaöron.
Förbaskad pepparkaksgris, vad är det frågan om, spottade och fräste Julius ursinnigt. Vilken väg, sa tomten vid ratten? Vi hade kommit upp till korsningen i Fjärdingslöv och nu visste vi inte i vilken riktning Illvillingarna hade kört. Det beordrades avstigning och med många trumpna miner samlades de, småsparkande i gruset. Känslan av att en ledtråd hade gått om intet var påtaglig. Vad gör vi nu sa jag? Ja det är frågan. Det löser sig kanske i morgon, vem vet?

Julen är stulen i Trelleborg, del 10

10 Dec


Nu får vi se vad det var för ful figur som var på logen denna kväll.

Han sprang på snedväggen och hoppade på logens bjälkar och med ett hånfullt skratt hoppade han ut i mörkret. Om det var en Illvilling eller Vettvilling var svårt att se, men nog hade vi blivit avlyssnade och det var mycket olyckligt. 

Efter honom, hörde jag någon skrika. Kvar stod jag som fastfrusen på logens trägolv när alla tomtarna satte av i språng. Alla utom en. Mitt framför mig står en liten dam klädd i en brun klänning och ett rött och vitt randigt förkläde och i hennes utsträckta hand låg en likadan mössa som hon själv bar. Här, sa hon. Ta den på dig snabbt, vrid på den och spring efter de andra. Jag gjorde som hon sa och tydligen blev jag med ens osynlig. Men det var inte bara det, jag kände mig smidigare, starkare och betydligt snabbare. Nu förstod jag varför tomtarna hade dessa egenskaper, det var luvan. När allt detta var över så skulle jag fråga vad luvan var stickad av, för inte luktade den hallonsylt direkt.
Så tydligt allt blev, nästan som en orkan i öronen, jag till och med hörde andhämtningen från den lilla musen som sprang sidan om mig. Allt kändes surrealistiskt, nästan som om jag hamnat i en scen ur Alice i underlandet. Nu såg jag de andra där de sprang en bit framför mig, även den förmodade Illvillingen var synlig.

En gång i tiden var jag en ganska hygglig löpare, men denna fart jag nu höll hade jag inte ens varit i närheten av i unga dagar. Till min stora förvåning tog jag till och med in på tomtarna framför mig, det var då jag såg den andra Illvillingen, han satt på en motorcykel. Motorcykelns motor gav ifrån sig kraftfulla ljud, men den var inte ensam i denna konsert av motorljud, sidan om stod en likadan motorcykel, även denna med motorn igång. Nu var tiden knapp, jag bromsade in, plockade upp en stor sten och med förvånansvärd enkelhet och stor kraft skickade jag iväg stenen just som den springande Illvillingen hoppade upp på motorcykeln och gav sig i väg. Stenen träffade med våldsam kraft. Motorcykeln krängde till, tappade fart, men kom snabbt tillbaka i rätt kurs, dock hördes ett nytt ljud som inte borde finnas där, motorcykeln var skadad. Tillsammans stod vi flämtande och andfådda, när vi såg motorcyklarnas bakljus försvinna i fjärran, ljudet avtog allt mer, tills allt åter var tyst och stilla. Med händerna på knäna, flämtade efter luft såg jag något som glimmade någon meter framför mig, olja. Min kastade sten hade träffat motorn, men hur stor var skadan? Ja det får vi kanske se i morgon.

Men nu är det lördag och då har jag öppet på min utställning på Garvaregården i Trelleborg kl 10-14, kom gärna dit, jag har julkort med mig till försäljning. Ha en bra dag.

"Julen är stulen i Trelleborg" del 9.

9 Dec
Då får vi se om det blir någon osynlighetsmössa idag.

Julius var redan utanför dörren, fräsande och muttrande om att det inte gick fort nog. Naturligtvis försökte jag försvara mig med att jag hade ju inte riktigt tid med det här, jag hade ju min utställning att tänka på. Det var nära nog så att det luktade småbränt under Julius gummerade träskor när han tvärstannade och vände sig om. Hör på mig Herr Konstnär, sa han samtidigt som han spände ögonen i mig. Din utställning i all ära, men skall julen gå förlorad för alla Trelleborgare för att du inte vill hjälpa till? Nää, du har nog en poäng där måste jag nog medge. Vart skall vi, undrade jag? Julia har nog en luva som passar ditt huvud, sa han, jag valde att förbli tyst. Med långa, snabba steg styrde han över gårdsplanen mot ett av gårdens stall, där det för mig överraskande lyste ett svagt ljus uppe på logen.

Förvåningen blev inte mindre när min näsa och ögon kom över loftgolvet och upptäckte en stor grupp tomtar samlade till möte. Med lätta hoppande steg flög Julius upp på logens golv och alla tomtar tystnade. Det var väl inte någon munter stämning som mötte mig, snarare avvaktande lite surmulet, dessa här personerna är inte alltid så lätta att ha att göra med. Sen har tiden ändrats, numera så ser inte människan något behov av en gårdstomte, ja det är väl snarare så att man inte tror på tomten överhuvudtaget längre. Så den där surmulna atmosfären som fanns på logen denna kväll berodde kanske till stor del på osäkerheten om hur vi skulle förhålla oss till varandra. Det är ju inte var dag tomtar och människor står öga mot öga med varandra. Jag kände tomtarnas tveksamhet, vad kunde den här figuren hjälpa dem med? Efter en stund lättade spänningen och när en av tomtarna kom fram och sträckte hand började alla prata ganska uppsluppet, en del av tomtarna hade jag ju träffat förr, de ingår ju som sagt som modeller i mina julkort. 

Till ordning, till ordning skrek Julius och stötte en lång stör i loggolvet. Kan vi få tyst här, sa han lika mjukt och sammetslent som en höststorm över Söderslätt. Vi har ett problem här, sa han och alla tittade på mig. Nej, nej jag menade inte honom, vi har inte lyckats lokalisera Illvillingarnas och Vettvillingarnas gömställe ännu. Egon uggla har varit ute hela natten, men har inget att rapportera. Likaså har Konrad fläskhare kammat noll i sitt letande. Erik hasselmus med fru har inlett en stor sökning i norra och östra delen av kommunen, till sin hjälp har de tagit sina barn, barnbarnsbarn och räknar därför med ca 350 par ögon.  Måsart  fiskmås har även han anslutet sig till vår grupp. Han var tidigare mastkapten på en fiskebåt, därför spanar han i de södra delarna av kommunen. Alla stelnade till, tystnaden blev omedelbar, vad var det? Något prasslade till, ett ljud från en del av logen där inga tomtar fanns. Plötsligt yrde halmen upp och ut ur dammolnet kom en ful figur. Vad var detta för figur? Det klarnar nog i morgondagens avsnitt.

"Julen är stulen i Trelleborg", del 8


8 Dec

Jodå, nog kan han vägen sa Julius, han letar efter Illvillingen och Vettvillingen som fick ut honom på isen. För att vi inte skall hjälpa honom så har de stulit julen för Trelleborgarna.        
De har stulit julen och gömt den någonstans i staden eller runt i Trelleborgs kommun, jag vet inte var sa Julius. Det blir en väldigt mörk jul om vi inte hittar den, inga ljus i granar och träd, inga stjärnor i girlangerna och ingen julskyltning i stadens butiksfönster. Om vi inte hittar julen kommer ingen att känna julstämning och december kommer att försvinna utan ljus och glädje. Huga då, vad är det du säger Julius? Kan vi inte göra något åt detta menar du? Jo, hitta Illvillingarnas gömställe och det så fort som möjligt. 
Det lätt ju hur lätt som helst, staden är ju inte större än min byxficka, sa jag utan att få annat en sur blick som svar. Har ni ingen som helst aning om vart Illvillingarna skulle kunna tänkas gömma julen då? Nej, inte ännu, men Illvillingarna påstår att vi är godtrogna, naiva och lättlurade så de kommer att ge oss ledtrådar till gömstället, det är bara frågan om vi hinner i tid.
Vad menar du med att de kommer att ge oss ledtrådar? Nja, inte frivilligt, utan mer av dumhet, du förstår en Illvilling eller Vetvilling, vill ju gärna skryta om hur duktiga de är, därför glappar munnen lite väl mycket ibland. Har vi tur kommer de att avslöja sig själv, ja kanske inte helt och hållet men kanske tillräckligt för att vi skall kunna lista ut var julen finns. 
Men nu måste vi snabba på, det är bråttom, vi skall hitta en luva som passar din träskalle också. En luva? Sa jag lite förvånat.  Ja, numera behöver man inte skruva på luvan längre, du kommer väl ihåg att vi inte syns om man inte tror på oss. Och vem tror på en tomte idag? Men du din plankstrykare, dig tror folk på så du måste kunna göra dig osynlig. Jag vill nog inte påstå att jag kände mig särskilt trygg med tanken på att bli osynlig bara jag skruvade på luvan, tänk om luvan blåste bort när jag skruvat den till osynlighetsläget. Jag rös av obehag, fast när jag tänkte efter har man nog ganska ofta velat vara osynlig ett litet tag, visst fanns det vissa fördelar med det, de kunde jag väl förstå. Ja, ja, en sådan mössa skulle man allt ha. Vi får se hur det går i morgon.
Mitt första julkort 2007. Detta är även december bilden till Konstalmanackan jag gjorde för Hemmets Journal för år 2007. Mitt första julkort 2007. Detta är även december bilden till Konstalmanackan jag gjorde för Hemmets Journal för år 2007.

"Julen är stulen i Trelleborg" del 7.

7 Dec

Han bad gud om hjälp, som tack skulle han då skänka sina två gårdar till kyrkan, i ett kommande testament. Nu hade säkert gud ett finger med i spelet när Ehrenbusch med hjälp av slädens skaklar tog sig upp på fastare is.  Men när han låg där flämtande och med spritsimmig blick såg han vad som höll i selens andra ände, då blev han tveksam till att skänka mer än den ena gården. För i den andra änden höll jag och mina vänner. Jag vet inte sa Julius, jag vet inte om han var snål och tyckte att kyrkan bara skulle få en gård, med tanke på att det var vi tomtar som drog upp honom ur vaken. Vi lyckades ju få med oss reserv selen som låg på slädens golv där vi sovit.

Eftersom Ehrenbusch var en stor och betydelsefull person och dessutom hade skrivit ett donationsbrev som helt enkelt gav präst och kyrka en årlig inkomst, fick han inreda ett gravkor i Trelleborgs kyrka. Men som sagt vem tror på tomtar? Ehrenbusch började tvivla på vad han såg den där natten på isen, hade det verkligen varit tomtar? Hur skulle han förklara för gud att han bara skänkte den ena gården av den anledningen att det faktiskt var tomtar som hjälpte honom upp ur vaken. Att förledas av Illvillingar och Vettvillingar var ju något gud väl kände till, han till och med skickade sin son för att bekämpa dessa en gång i tiden. Det var därför lättare att be om syndernas förlåtelse och samtidigt ändra i testamentet. Men tyvärr, Ehrenbusch död kom innan han hann ändra i testamentet, vilket har gjort att han inte fått ro i sin grav.

Har du sett det lilla fönstret i Trelleborgs kyrkas norra del? Frågade Julius. Ja, sa jag. Du menar det som har ett kraftigt nät framför sig? Ja, sa Julius, det berättas att Ehrenbusch varje julaftons natt tar sig ut genom att krossa fönstret, för att åka till sin gård i Rydsgård för att ändra i testamentet. Det märkliga i detta är att han skall vara tillbaka i sin kista innan morgonen, trots detta kör han genom hela staden och alla kommunens byar och därför hinner han aldrig fram, utan får vända tillbaka till kyrkan innan gryningen kommer. Men varför sa jag, varför måste han igenom alla byarna? Kör han fel, eller kan han inte vägen till sin egen gård? Ja, vem vet, GPS: en var ju inte uppfunnen på hans tid. Men vi får se vad som händer i morgon.

"Julen är stulen i Trelleborg"

6 dec

OK, ok, jag skall förklara sa Julius när han såg mina vilt uppspärrade ögon. Ehrenbusch var en stor och betydelsefull person för några hundra år sedan. Det berättas att han var domare i Oxie Skytts och Vemmenhögs härader och att han ägde två stora gårdar, men själv var han bosatt på gården i Rydsgård. Den officiella historien berättar att Ehrenbusch en dag skulle åka till en stor fest i Malmö. Han åkte med sin släde dragen av två ståtliga hästar. Berättelsen säger att han åkte ensam till Malmö, men så var inte fallet. Nej, för jag och två av mina vänner hade i förväg hört om festen i Malmö och tänkte därför åka med dit, inte för att ingå i dessa festligheter, men på plats fanns tomtevänner vi inte sett på länge. Det blev en fest kan jag lova, när småtimmarna var slagna och festen var över höll vi på att missa släden som skulle ta oss hem. Snabbt kröp vi upp bakom Ehrenbusch i släden, jag tror inte han märkte något för festen hade varit glad och Ehrenbusch var inte riktigt klar i blicken. Det tog inte så lång tid förrän jag och mina två vänner sov gott på slädens golv under en varm fäll, för även vår fest hade varit glad.

Hur länge vi nu sovit vet ingen av oss, men plötsligt vaknade jag av att det kändes som något var fel, riktigt fel. När jag tittade upp såg jag till min förfäran att Ehrenbusch inte längre var ensam, på var sin sida om honom satt en Illvilling och en Vettvilling, och båda så skålade de med Ehrenbusch. Att Ehrenbusch skulle till Rydsgård det visste jag, lika mycket visste jag att detta var helt fel väg att ta för att komma dit. Sagel och dreglet rann ur mungiporna på Illvillingen när han sa att det var snabbaste vägen att köra ut på Östersjöns frysta vatten. Ögonen glödde av upprymdhet när Vettvillingen med ena handen på Ehrenbusch tömmar styrde släden ut på Östersjöns is. Färden gick i rasande fart, under vilda skrik härskade vansinnet på kuskbocken, då kunde det inte gå på annat sätt än vad som då gjorde. Men jag vet, jag vet sa Julius, Ehrenbusch såg inte att Vettvillingen på Illvillingens inrådan styrde mot den öppna vaken. Släden och hästarna gick till Östersjöns botten och av Illvillingen och Vettvillingen syntes bara de hastande stegen bort ifrån vaken. I sägen berättas det att när Ehrenbusch låg i det iskalla vattnet, bad han till Gud om att få hjälp. Huga då, vilket äventyr, det var nog ett kallt dopp, undrar om han kom upp igen? Och vem som hjälpte honom? Vi får se i morgon. 

Ps!. Ses vi på lördag den 10 dec? Då finns jag på Garvaregården i Trelleborg på min konstutställning och du, jag har julkort med mig till försäljning. Utställningen är öppen t.o.m 16/12 söndagar stängt. Välkomna.

"Julen är stulen i Trelleborg", del 5.

5 December.



Ok, sa Julius med ett sedvanligt fnys, en Illvilling är en liten fuling som luras och ljuger för allt och alla, de är fulla av illasinnade tankar och idéer, och naturligtvis gör de inget som de inte själv tjänar på. En Vettvilling är en risktagare av stora mått, han är dessutom lika slug och förljugen som en Illvilling. Det är ju långt ifrån alltid som dessa två figurer är vänner, men Illvillingen är den smarta av de båda och inte allt för sällan drar de nytta av den lite dummare Vettvillingens tjänster.

Men vad handlar detta om, sa jag med en längtansfull blick på den tomma kaffekannan. Precis sa Julius, som följt min blick, du är snål med kaffet som vanligt. Lugn, lugn, börja förklara så kokar jag en kanna till. Illvillingarna har stulet julen, sa Julius. Vad har de stulet? Julen, sa Julius med blicken i bordsskivan. Illvillingarna har stulet julen från trelleborgarna och ger som vanligt oss skulden. Varför har ni fått skulden då? För att vi inte skall avslöja var portarna finns och att det inte var vi, utan Illvillingarna som såg till att portarna ligger där de ligger, dessutom var det Illvillingarna och Vettvillingarna som fick Ehrenbusch att köra ut på den frysta sjön.  Vi har hela tiden blivit anklagade för att vara de som fick pigan att ge kalven vatten, ”liten gubbe med röd luva”, men hallå, hur svårt är det att köpa en röd luva, sa Julius och vaggade huvudet från sida till sida. Men det håller väl inte som bevis, undrade jag. Nej, kanske inte sa Julius, men Illvillingar finns ju över allt eller hur? Och hur många tror på tomten? Nej det är ju klart, men vänta nu lite vad sade du om Ehrenbusch? Vem är det?

Ok, sa Julius det blir väl ett litet sidospår, men Illvillingarna och Vettvillingarna vill inte att vi avslöjar deras medverkan i att Ehrenbusch körde genom isen, det är också en anledning till att de har stulit julen. De tycker att vi skall stoppa luvan i munnen, eller helt enkelt förbli tysta om saken, han var ju full och fick skylla sig själv enligt dem. Nu börjar det bli lite rörigt, hoppas att det klarnar i morgondagens avsnitt.

"Julen är stulen i Trelleborg"

4 Dec

Öronen ja, sa Julius och kröp så nära att jag kände hans kaffe och kardemumma doftande andedräkt. En Illvilling har stora öron så de kan höra allt skit de inte skall höra, men öronen är så stora att Illvillingen kan vika ner ovandelen så de inte hör allt som är bra. En Illvilling hör vad han själv vill och gör det han själv tycker är bäst också, fräste Julius.
Nåja, sa Julius och fortsatte, nu var kalvarna tre år gamla och det var tid att göra ett försök att dra upp portarna. Man hade lyckats att hitta portarna och kunde dessutom göra fast dem med grova kedjor, där de låg på sjöbotten. Allt såg bra ut och till sist syntes kopparportarna glänsande strax under vattenytan. Men just som man skulle dra upp portarna på land stöp den kalven som fick sin mjölk uppblandad med vatten. Mannen med den röda luvan som hade lurat pigan att blanda mjölken med vatten stod nu på portarna och med ett glädjeskratt sjönk han och portarna tillbaka till sjöbotten. Om ni hittar rätt sjö, sa Julius med en plirig blick, då kan man en månskens natt se hur kopparportarna glimmar på sjöbottnen. Men kom inte för nära, det är inte en tomte som vaktar sin skatt, det är en Illvilling.

Men oj och kära hjärtanes vad är det du säger, Illvillingar, skatter, kopparportar, men snälla var kommer jag in i bilden. Precis, sa Julius, bilden. Är det någon som lyckats fånga en Illvilling på ett fotografi? Nej tänkte väl det. De är så fula att kameralinsen smälter, fräste den lille mannen. Och har du någonsin sett en riktig tomte på ett fotografi? Nej, tänkte väl det, det är ju så att en tomte inte syns mer än för de som tro på oss. Så om man har sett en tomte på ett fotografi, så är det en människa som har fått tillstånd att minska den riktiga tomtens arbetsbörda precis på julafton. Och de fastnar alltid på bild, även de tomtar som fått lite mycket glögg innanför västen. Du får måla dem, helt enkelt. Vad skall jag göra?, sa jag och såg nog ut som smörgåslimpa i ansiktet. Ja, du skall måla Illvillingarna och Vettvillingarna när vi griper dem.

Julius, sa jag med låg röst, ta mer kaffe, men hoppa över kardemumman du verkar inte må så bra av det. Nu är inte den lille mannen med den röda luvan den gladaste varelsen jag träffat i mitt liv, han spottar och fräser fram en ström av ord och meningar. Äsch du förstår inte, sa han och det var ju inget jag kunde förneka. Men snälla, är det så konstigt att man inte förstår, sa jag. Lite bristfället har jag förstår vad en Illvilling är för något, men en liten förklaring på vad en Vettvilling är för något och jätte gärna en något längre förkaring på vad detta handlar om. Då var det slut för idag. Undra om vi får någon förklaring i morgon?

"Julen är stulen i Trelleborg".

3 Dec.

Man skulle ha två kvigkalvar födda av en kviga som skulle vara rödbrokig till färgen och kalvarna fick aldrig dricka en droppe vatten, utan de skulle vara uppfödda på söt mjölk tills de var tre år gamla. Det skulle göra att de var starka nog att dra upp portarna från sjöbottnen. Det hände då en gång att en kviga på en gård på slätten fått två rödbrokiga kvigkalvar, sade Julius med ivrig berättar blick. Detta var i slutet av 1600-talet i er tideräkning och det var min far som var med och förlöste kvigan, han berättade det själv för mig i förra veckan. Tomtar och tideräkning, ja, en tomtes tonårstid varar ungefär till han eller hon är ca 70 år, genomsnittligt lever en tomte ca 500 år. Min far kom då att minnas vad som hade berättats om kopparportarna och vad som behövdes för att få upp dem från sjöbottnen.

När kvigkalvarna föddes av den rödbrokiga kvigan, så tänkte man på berättelsen om de värdefulla kopparportarna från Trelleborg. Givetvis skulle man göra ett försök att få upp portarna, nu när man hade fått två kvigkalvar precis som den kloka mannen sagt. Tiden gick, kvigkalvarna växte och blev stora och mycket starka. Deras tre års dag närmade sig och inte en droppe vatten hade de fått, bara den närande sötmjölken.
Men så en kväll när vinden låg hårt på gården och snön föll tungt från himlen, sa Julius och fortsatte, då kom det en liten man med röd luva och knackade på och bad att få ”skula” lite. Mannen stod nu och pratade med pigan som hade hand om utfodringen av de två kvigkalvarna, han hänryckte henne så att hon blev förvillad och gav den ena kalven nästan all mjölken. Det blev därför bara en liten skvätt över till den andra kalven, och det tyckte mannen var alldeles för lite och att det därför var bäst att pigan slog i vatten i mjölken så att kalven inte stod och var törstig under natten.

Julius hade fått en kraftig rynka mellan ögonen, när han fortsatte sin berättelse. Pigan lydde ju rådet från den trevliga mannen med den röda luvan. Senare har det sagts att det var en tomte, men ingen, inte ens pigan som var så nära såg öronen. Öronen? Sa jag med en förvånad min. Öronen, vad var det med dem? Vi får veta det i morgon tror jag.

"Julen är stulen i Trelleborg", fort

2 Dec

Vi har fått skulden för att Trelleborg mist sina kopparportar, halv skrek den lille mannen bakom den ångande kaffekoppen. Ända sedan 1600-talet, fortsatte han sin fräsande monolog. Det var inte vi, det var Illvillingarna som var skuld till det och det var en Illvilling, kanske en Vettvilling som stod på porten när den sjönk. Han betedde sig ju åtminstone som en Vettvilling.

Stopp, stopp, vad är det du pratar om, Illvillingar, Vettvillingar och kopparportar. Vad är det med dig? Drick lite mer kaffe och bli som en människa, ursäkta, tomte menade jag. Äsch, fick jag till svar. Du begriper ingenting. Glad för att höra en förklaring, sa jag och lutade mig tillbaka mot väggen. Julius tog en djup klunk av kaffet och började. Jo, sa han, det berättas en sägen, som jag dessutom kan säga att den är sann. Sägen handlar om Trelleborgs stadsportar i koppar. En gång i tiden var Trelleborg en stor stad, en stad med ringmur och stadsportar i renaste koppar. Men så en dag belägrades Trelleborg av fiende makt och när man lämnade Trelleborg efter utfört verk, tog man kopparportarna med sig. Med starka oxar drog man de tunga portarna mot ett av våra Skånska slott, vilket vill jag inte gå in på, fräste Julius.

Resan var lång och svår, både oxar och folk slet hårt med portarna i den djupplogade åkern, som nu dessutom hade ett täcke av snö. Det var därför förståligt att man valde att gå över den frysta sjön som skulle leda fram till slottet några kilometer längre fram. Vilken befrielse, portarna gled nu lätt, med god fart närmade man sig slottet. Men plötsligt brast isen och kopparportarna och oxarna gick till botten för evig tid, det var i varje fall vad man trodde. I många, många år låg portarna på sjöbotten i en sjö på Söderslätt. Jag nämner inte vid namn, sa Julius med en antydan till flin. Men så en dag kom en klok man till rådhuset och berättade om hur man skulle kunna få upp portarna, vilket tidigare aldrig hade lyckats. Jaha, hur skulle det gå till då? Ja, det får vi kanske veta i morgon, välkommen då.

Välkommen till min julkalender.
"Julen är stulen i Trelleborg". 24 avsnitt så var med från början.

1.

Underbart, kul, spännande och lite pirrigt i magen, i morgon skall jag öppna min konstutställning i min ateljé här hemma på släktgården Bjerbo. Med den sista tavlan på väg mot sin plats på väggen hör jag en lätt knackning på dörren. Säkert någon granne eller vän som kommer för att få en förhandstitt, tänker jag när jag sätter ner tavlan på golvet. Så var dock inte fallet, utanför dörren står en man ca 1,30 cm lång, klädd i grön jacka, brungula byxor och till detta en mycket passande röd toppluva. Den lille mannen tog två stora steg, nå ja, steg in i ateljén, själv stod jag kvar i dörröppningen med handen på handtaget. Skall du inte stänga dörren? Jag fryser, sa han med sur min. Ajaj sa jag, jaså Julius är arg idag. Den här lille mannen lärde jag känna när jag var en liten påg, Julius har aldrig varit någon muntergök precis. Julius tillhör småfolket, vettar eller som vi helst kallar dem, tomtar. Och nu har han sökt upp mig för att visa sin allra soligaste sida, jag brukar säga så när han är som mest tvär och ilsken.
Det är nästan alltid just Julius som skall ha invändningar och små irriterade åsikter när man målar honom och hans vänner, det är nämligen dessa tomtar med Julius i spetsen som står modell för mina julkort.
Nu grymtade, fräste och hummade Julius irriterat, du får ställa allt till rätta. Snabbt gjorde jag ett överslag och en snabb inventering i mitt huvud över hur de senaste årens julkort hade sett ut. Hade några av dessa irriterat denne lille man, som annars hade ett lika soligt och värmande leende som en regnig dag i januari, om vi är i Trelleborg vill säga.  Men han hade förstått vad jag tänkte, så med ett ännu högre grymtande fräste han ur sig, äsch dina julkort, din plankstrykare. Nej det är mycket större än så. Ok, sa jag, du har inte fått något kaffe idag förstår jag. Julius älskar kaffe och han dricker det gärna med lite kardemumma i, han heter inte Julius för ingenting.  Medan jag fixade kaffe gick Julius runt och tittade på mina tavlor med ett äsch, fnys och det var ”bättre förr uttrycket” i ansiktet. Förvisso så kan jag förstå honom, han har ju alltid varit lite skrytsam herr Julius, jodå, det var han som stod modell för Jenny Nyström. Men den tiden han tyckte bäst om var när han badade med Zorns kullor och det kan man ju förstå. Men Zorn och min vän Julius gick skilda vägar då Zorn vägrade att måla ”Tomte med badande kullor”. Nåja, nu var kaffet hett och doftade av kardemumma så nu var det tid att få veta vad som orsakade Julius besök. Och det får vi veta i morgon, välkommen då.

Julkalender. Julen är stulen i Trelleborg.
Den 1 decemder startar min julkalender här på bloggen. Varje dag fram till den 24 december får ni ett nytt avsnitt av "Julen är stulen i Trelleborg" , så välkommen då.

Snart är våren här, gott nytt år.

2015 > 10

Välkomna till denna julblogg, eller vad vi skall kalla den för. Min tanke är att jag lite då och då skall göra några små inlägg med juligt tema, vi får helt enkelt se vad det blir. Nu är det jul igen, jo då, se själv på bilden här ovanför. Lotta har startat julbaket, doften av nygräddade Lussebullar fyller huset och förkunnar lite försiktigt att snart är julen här igen.  

Tåget kommer. Ett ganska givet motiv till ett av årets 3 julkort, givet beroende på att i december kommer Pågatåget till Trelleborg, jippi, istiden är över. Det känns fantastiskt, inte för att jag kommer att åka tåg dagligdags, nej mer för att vi på något sätt nu skall ingå i en form av modern civilisation, jodå, och för något år sedan fick vi faktiskt en hel motorväg ner till Sveriges sydligaste stad. Kärleken till min hemstad är grundmurad, även om den lämnar en del att önska.

Juldans i Smyge. Även detta motiv känns ganska givet. Ja kanske inte motivet i säj, utan då platsen Smygehuk/Smygehamn där jag nu mera bor tillsammans med min sambo Charlotta. Som Trelleborgare har jag ju ofta besökt Smygehuk och då framför allt på sommaren för att äta glass och fisk i olika former. Många säger, ja sommaren i Smyge är väl sin sak, men hösten/vintern då är det ju helt dött, ja, och stort tack för det. Jag tillbringade en dag i Malmö, Emporia bland annat. När jag passerade Smygehamnsskylten började mina lungor andas normalt. Tack Smyge, allt behöver inte gå i 120.    

Luciatåg vid Sankt Nicolai, mycket med tåg i år, dock får sägas att detta tåg är av det lugnare slaget. Detta tåg går som sagt mycket långsammare, men det gör inte julen som luciatåget förespår, ej heller tiden fram till jul. Tyvärr så upplever många människor julen och dess förberedelsetid som hektisk och stressig, till och med orsaken till ångest.

Som Stressterapeut kommer jag här i bloggen att ge lite tipps om en lugnare tid fram till jul. Detta tillsammans med bilder, recept, jultankar och mycket mer, välkomna hit. Men först vill jag hälsa er välkomna till ICA MAXI Trelleborg, där jag kommer att stå och sälja mina julkort som ni ser i denna blogg, samt en del julkort från tidigare år. Välkomna lör-sön  21/11-22/11, jag finns vid entrén större delen av dagen.  http://www.ateljem.se/konst/julkortsmotiv-26778006

En liten julfilm, eller en liten snutt. En film Lotta och jag tänker se i jul.
Välkommen åter.
Stefan Mårtensson

Läs hela inlägget »
Titta gärna in på Charlottas och min andra blogg
http://konstnarernashus.blogspot.se

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

-

Arkiv

Länkar

-

Etiketter